Jag har funnit en djup kärlek till Raskolnikov. Och likheterna blir bara större och större.

Fast allting är så ytligt, så det där går inte att beskriva utan att det låter patetiskt.

Jag hatar språk. Det räcker aldrig till med orden. Det går ändå inte att överföra en tanke till någon annan individ. Det är ingen som förstår helt och hållet.

Johanna är i för sej fantastisk. Vi kan prata ganska länge och hänga med i varandras tankar. Men det är så krångligt. Det är knappt så man kan förstå sig själv en längre tid.

Jag är nästan säker på att det är språket. Orden är meningslösa och otillräckliga efter att de använts i vardagliga sammanhang. Vissa tankar är onämnbara, andra går bara inte att uttrycka för att det rätta ordet kan betyda så extremt många olika saker.

Det är svårt att komma ihåg en tanke när den inte går att sätta ord på. Då är den ju bara en känsla. Och en känsla är svårare att minnas.

<>Mest av allt hatar jag det vardagliga och alla människorna som aldrig kommer bli annat än vardagliga eftersom deras liv är så vardagliga att de inte ser något annat. Sånt får mig att framstå som så sorglig.

 Jag som aldrig kan bete mig vardagligt. Jag klarar bara inte att se samma mönster upprepas.

Jag klarar framför allt inte att sitta och stirra på en uppgift jag redan har förstått i en timma bara för att alla dessa vardagligt tröga också ska förstå den.

<>  <>Sanningen är bara en känsla

 Sanningen går inte att beskriva för dessa vardagliga personer utan att det låter patetiskt.

De tror verkligen att deras värld är verkligheten.

Det gör ont i mig

Jag vill inte att de ska se mig som en sorgligt misslyckad varelse

Men ju mer man förklarar desto djupare rotar sig deras tro

Galenskap

Bara för att de aldrig kommer förändras

Kanske ska man tolka Dostojevskij så

Kanske har jag rätt att gå över lik för att visa dem sanningen

Fast hur många jag än dödade skulle de ju aldrig förstå

Orden räcker inte

De skulle kalla mig galen

Troligtvis ännu mer galen än de ser mig som nu

Ni kommer aldrig fatta!

Vi ser rakt igenom er

Vi ser vad ni tänker om oss

<>Hur n i resonerar

<>Vi ser att vi aldrig kommer kunna bryta cirklarna

<><>Aldrig kommer kunna visa er sanningskänslan

<><>Vi ser att ni skrattar åt oss

<><>Och vi gråter

<><>Fast mest för att vi aldrig kommer kunna rädda er

<><>Aldrig kommer kunna rädda världen

<><>Vissa kommer till den slutsatsen att de ändå ska gå över lik för att visa världen sanningen

<><>Till exempel Eric och Dylan eller Raskolnikov

<><>De vet att orden aldrig kommer räcka till

<><>Att alla kommer dö förgäves

För att folket ändå inte kommer fatta 

Men de vill väl ändå försöka<> antar jag

Inte bara fortsätta leva i lögnen

Som sagt så finns det folk som är utfyllnad och folk som faktiskt förstår

Vi finns och vi förstår

<>Och det spelar ingen roll

Den ända skillnad det gör är att vi blir kallade galna

Vissa av oss inser det aldrig riktigt

De låter sig övertygas om allt som de där vardagliga tror är rätt

De tror att de är misslyckade

Och sen tänkte jag på att de flesta vuxna alltid säger att de där tankarna tar slut

Men är det samma sak?

Är det en sjukdom?

Eller är det bara så att alla som ser sanningen inser att den här världen är det inte värt att leva i?

Är det vi som tar livet av oss?

Jag vill göra skillnad

På sätt och vis vill jag leva som de vardalgiga människorna gör

Jag vill skratta och skitsaker och gråta för matriella problem som till exempel att jag blir slagen av min pojkvän eller att min farfar dör 

Jag vill tro på den där sanningen och bara ha Raskolnikov grejen som en hobby

<>Jag vill skratta åt de vardagliga människorna när jag är med Johanna  men ändå leva hela mitt liv med dem

Jag vill inte bli äldre och med tiden glömma sanningen

Men jag vill inte leva utanför resten av världen bara för att jag är en som förstår

Om jag ändå hade orkat ägna lite mer tid åt det här inlägget och hittat ord som passade lite bättre

<>Jag är säker på att jag har rätt

Jag har tänkt igenom alla andra möjligheter också

Åtminstone nästan alla

Den här verkade mest trolig

<>I alla fall så här långt 

Jag är krånglig

Jag stöter bort det allra bästa

Jag förstår inte mig själv

Jag vet aldrig vad jag känner

Allt är bara en enda röra

Blee

Godbye allihop, imorgon sticker jag till staterna :)

Puss 

Jag blev glad

För en trevlig tant ringde och sa att hon ville provfilma mig till någon ungdomsfilm

Nu var det dumt att skriva det här eftersom jag troligen kommer fucka up hela skiten och förstöra den chansen totalt.

Hur hänger den grammatiken ihop?

Nu borde jag packa

Tänk om jag inte får ledigt från skolan för att åka och göra provfilmningen. Då blir det tråkigheter.

Kanske kommer jag då slå Niklas.

Förresten till Johanna ett meddelande som jag tänkt ut:

<>Du vet när vi diskuterade morotssoffan och att vi kanske skulle spränga den. Du ville rädda en person, men trots att jag inte sa något då så ville jag inte det. Jag har funderat mycket över detta eftersom jag först tog det som ett tecken på att jag är en ond människa.

Svaret jag har kommit fram till är att jag är en halvt ond människa. Jag tål inte folk som är alltför perfekt.

Nu känner jag att allt kommer bli totalt misslyckat om Johanna inte minns den där diskussionen. Inte för att det egentligen är meningsfullt annars heller, men ändå.

Jag träffade Mika på Ica idag.

Och bakade brownies.

Olivia sköljde ur ett glas som hon hade druckit vatten ur för att hon inte ville ha kvar vattensmaken när hon skulle dricka mjölk.

Jag har kloka vänner. 

På fredag åker jag till San Diego med min älskade moder.

Det ska bli rätt skönt

Jag slappar så in i helvete i skolan just nu

Inte för att det egentligen är särskilt avslappnande

Jag mår illa av att göra det

Jag blir trött i huvudet av att tänka på allt jag misslyckas med att göra

Jag och Johanna gjorde en tipspromenad idag. 8:orna och 5:orna ska göra den på onsdag.

Vi hade lustiga frågor i den tipsrundan asså.

Azzå

hehe

Jag har två tjocka häften om litteraturhistoria att läsa tills imorgon. Men jag blir bara så jävla rastlös av att läsa dem.

Imorgon ska jag träna.

Jag tror jag ska ta en prmenad idag också efter jag har läst klart häftena.

Fast det blir väl först någon gång vid ett om jag fortsätter i den här takten. Jag tänker ändå promenera.

<>Fast om jag går vid vattnet kommer jag bli galet rädd för spöken eller lik eller något.  (Jag vet att jag är en mes)

Nu kom min familj hem. Satan.

Jag kommer aldrig kunna koncentrera mig när folk skriker i hela huset.

ORKAR INTE!!

Jag vill göra som Hamlet

Dö

Fast tanken på att kalla mig tapper är ganska skrattreatnde faktiskt

Det finns en snubbe som heter Jonathan Swift i historian.

Han var en tuff gubbe.

Den roligaste var när han skrev om att man borde äta upp de fattiga irländska barnen.

Jag älskar när man är ironisk på andra människors bekostnad.

<>Nu måste jag återgå till läsandet - döden 

Att vara eller icke vara, det är frågan:

är det ädlare att och stå ut med

ett bittert ödes styng och pilar

än ta till vapen mot ett hav av kval

och göra slut på dem med ens? Att dö--

att sov, inget mer - och veta

att i den sömnen domnar hjärtats sorger

och alla dessa tusental av plågor

som är köttets arvedel. Det vore

en nåd att stilla bedja om! Att dö,

att sov, sova! Kanske också drömma?

Se, där har vi problemet - för i döden

vet vi ej vilka drömmar som kan komma

när vi har kastat av oss stoftets skrud.

Det tål att tänka på. Den tanken skapar

den hela långa levnadens elände.

Och det ännu bättre: 

Vem skulle vilja slita

i svett och möda under levnadsoket

om inte skräck för något efter döden,

det oupptäckta landet varifrån

man inte återvänder, skrämde oss till

att hellre bära våra vanda plågor

än fly till andra som vi inte känner?

Och så gör samvetet ynkryggar av oss alla.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens sjuka blekhet över

och satsningar av största vikt och värde

vacklar och faller vid just denna tanke

och mognar ej till handling.

Hamlet

What if God was one of us?  Ja, tänk om...

<>Oavsett om jag ser all skönhet omkring mig så kan den ändå inte hjälpa mig. Den kan aldrig göra mig lycklig.

<>Jag tänkte så, och det gjorde så jag orkade resa mig upp igen.

<>Jag hade lagt mig i min säng och låg och grät under min kudde. Allting gjorde ont.

<>Jag är så stressad så det tjuter

<>Och jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG vara tillräcklig

<>Så tänkte jag 

Och äcklig kände jag mig

Och hjälplös

Och ful som satan 

Hur jag än försöker kommer jag aldrig komma i närheten av deras skönhet<>, tänkte jag.

Grå och ful

Blod, tjära och slem

Motbjudande

<>Och de kommer inte slå mig  eller skada mig eller skära sönder min kropp

De kommer inte vilja ta i mig, inte nudda mig, och helst inte ens se mig

Jag kommer bara vara ensam med all ångest

Det spelade ingen roll att det gick bra igår

Det gjorde bara ont att mitt rum var dammig

Att jag inte kommer få 315 poäng och kanske inte ens komma in på Södra Latin

Att jag är så ful så att det är bortom allt hopp

Att jag är pinsam som satan och inte klarar av någonting själv

Att jag ALDRIg duger

Att jag inte klarar någonting

<>Att det inte finns några änglar

<>Sen tänkte jag på när jag brukar gå hem från tåget sent på kvällarna och det lyser från alla husen och jag ser havet och friheten och det vackraste som finns. Och jag tänkte på att det brukade vara så oslagbart vackert så man log och blev alldeles upprymd, men helt och hållet lycklig blev man aldrig. Det lyckades liksom aldrig komma ända in i själen.

<>Så tänkte jag på hur man aldrig kan njuta av skönheten när man är mitt inne i den.

<>Hur vackra alla människor kan vara utan att det egentligen spelar någon roll.

<>Och då förstod jag attt det är det som är felet på hela mänskligeten just nu. Skönhetstiden.

<>Vi är så sjukt fixerade vid skönhet.

<>Vi tror att den kan lösa alla våra problem.

<>Men egentligen är livet bara halvdant. Och det blir aldrig sådär underbart som det vackrta omslaget utlovat.

<>Och det är det som är det mest underbara med livet.

<>Det finns ingen egentlig lycka.

<>Den excisterar bara inte.

Det handlar bara om små patetiska glädjedoser.

Att stanna vid vägkanten och titta på solnedgången tillsammans.

Att konstatera att det blir inte bättre än såhär, men vi har i alla fall inte lika ont just nu.

Som jag och Johanna sa igår:

<>Människorna klamrar sig fast vid varandra  och kommer på tusentals undanflykter. De vill inte se hur kallt det är. Hur liten och obetydlig lyckan är i jämförelse med kylan och ondskan.

<>De övertalar varandra om att livet är vackert och kärleken allsmäktig. 

De gömmer sanningen bakom skönheten, tror jag. Och när de inte finner någon lycka i skönheten inbillar de sig att skönheten inte är fullbordad ännu.

Man kanske finns det ingen himmel. Inget paradis. Inget vackert lugn att vila sig i efter döden.

What if God was one of us? 

Vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Varför måste jag leva i en värld där allt som är rätt är fel och allt som är fel är rätt?

Varför ser alla det vackraste som fult?

Varför är alla så dömmande?

Varför är jag så dömmande?

Är det bara inbillning?

Eller så hamnade jag i fel värld. Som den där prickiga kaninen som jag läste om när jag gick på lekis.

Det är fucking tomt igen.

Jag borde ha följt med någon ut

Inte bara stannat här

Jag trodde att det skulle få mig att må bättre

Nu vet jag inte

BUP var ganska bra idag

Vi kom överens om mycket

En nulägesanalys liksom

Men jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta

Jag är överambitiös sa hon.

Att jag pressar mig själv i alla element

Jag vet

Det stämde

Och nu?

Jag kan inte slappna av, för då försöker jag bara slappna av så effektivt eller vackert eller avslappnande som möjligt

Jag har aldrig levt utan förväntningar

Hur fan gör man det?

Blir det inte helt jävla meningslöst då?

Finns det någon som lever utan förväntningar?

Det gör ont

Men nu vill jag bara stanna i tystnaden

Eller kanske att någon plockar upp mig

Som en liten bebis

Och går omkring och visar mig hur man ska leva för att bara vara

I vakuum

I lilla Tyresö

Det är typ paradiset

Om jag kunde ta med mig någon dit

Någon som verkligen gick att prata med

Gud, kanske

Men Gud skulle ju tydligen vara med mig överallt

Jag behöver en ängel 

Snälla lilla

Vem är du?

Varför läser du min blogg?

Får du ut något av det?

Har du bara hamnat här av misstag?

Det går att skriva anonyma kommentarer, och då kan ni bara svara på vad som fick er att läsa min blogg.

Varför anstränger jag mig om ingen svarar???